Vad är det som gör att jag gör som jag gör, när det som händer, händer?
En intensiv vecka är till ända och det är dags för ytterligare en fredagsreflektion. Den här veckan har vi haft ynnesten att presentera Mentor för bland annat 7 stycken förskolechefer. Detta var så inspirerande och vi fick med oss många härliga tankar och reflektioner efter mötet.
En sak jag slogs av var hur de tog sitt ledarskap på allvar – vilken struktur och vilket jobb som ligger bakom dessa verksamheter som utbildar våra barn och framtidens generation. Vi pratade mycket om vikten av reflektion och är det några som förstår vikten av reflektion så är det människor som arbetar med pedagogik. För ingen människa jag möter i min pedagogiska yrkesroll är ju den andra lik och jag som individ har ett val i hur jag agerar och reagerar. Som verksamhetschefen för alla förskolor så klokt citerade: Vad är det som gör att jag gör som jag gör, när det som händer, händer?
Det är ju just det vi får svar på när vi reflekterar över vår vardag och vad vi gjort och det är först då vi kan utvecklas och bli bättre på att hantera det som händer runtomkring oss. Vi kommer helt enkelt underfund med varför vi gör som vi gör när det som händer, händer. Det kan vara allt från hur reagerar på ett möte när en kollega uttrycker sig på ett visst sätt. Hur jag tar emot kritik, eller beröm. Ser jag det som konstruktiv feedback eller ser jag det som att någon vill sätta dit mig? Hur är jag själv på att ge feedback? Har jag mod att vara tydlig
En av förskolecheferna berättade att hon beslutat att ge skriftlig feedback veckovis på en återkommande arbetsuppgift. Hon lade ned mycket tid på att ge feedback på hur man hade planerat uppgifterna, hur man lagt upp arbetet och hur man levererade uppgiften. Detta ledde till stor utveckling – inte bara i själva arbetsmomentet utan även i andra uppgifter. Medarbetarna kom med nya innovativa idéer och började ge feedback och diskutera andra lösningar kollegor emellan.
Då ledaren gick före och gav feedback som var utvecklande och positiv så vågade man utveckla detta sätt även i organisationen kollegor emellan. Man lärde sig att det inte var farligt att både ge och ta. Detta visar tydligt hur man med tid och mod och fokus på beteende enkelt kan införa en feedbackkultur som ger organisationen ett bättre resultat utan att behöva tjata siffror eller använda piska.
En grundsten i att ta emot feedback är att också våga reflektera – dels i mig själv men också i det jag får. Om jag bara tar feedback och sedan slänger iväg den utan att reflektera kring den så kommer jag ju ingenvart med det.
Den reflektionen om reflektion får avsluta denna veckas reflektion.
/Pia Nilsson