Jag läste en artikel i Dagens Nyheter häromdagen med just den rubriken, men utan parentesen varför, och funderar på varför det är så svårt för chefer att vara bra ledare på distans?
Innan jag valde att ansluta mig till teamet på Rolf har jag tidigare arbetat som Marknadschef i en större IT-koncern i Sverige och senare som Country Manager för ett internationellt webbutvecklingsföretag från Vietnam.
I dessa båda organisationer var vi alla, både chefer och medarbetare, väldigt utspridda. Vi arbetade på många olika geografiska platser och i flera olika tidszoner.
Här kommer lite reflektioner kopplade till den tiden, på just ämnet distansarbete.
Idag pratar man nästan bara om att tekniken för kommunikation och distansarbete måste fungera, vi måste hitta nya vägar att göra affärer, inte tappa omsättning. Det håller jag absolut med om att den måste. Att ha videomöten och att samarbeta på plattformar som Sharepoint, Teams, Slack eller Zoom måste fungera. Bandbredden måste vara tillräckligt bra. Vi måste träna på hur vi ska vara och agera digitalt i möten. Etc etc.
Det är bra, men fokus hamnar enligt mig för mycket på ”bara” tekniken och för lite på hur vi faktiskt mår eller fungerar som människor i dessa situationer.
Jag har som sagt arbetat flera år på ett sätt som, rent jobbmässigt, kan liknas med den situation pandemin tvingat in oss i. För mig har det inte varit några stora problem att ha digitala möten världen över (ni kommer alla tycka det känns normalt till slut). Det jag däremot har tyckt varit svårt är att se, höra och känna de signaler hos mina kollegor som man normalt ”känner i luften” när man är tillsammans.
Så när jag läste artikeln i DN så tänker jag ännu mer att vi chefer verkligen måste vara flexibla, lyhörda och på tå. Det svåraste kommer inte vara att ställa om ”businessen” till dagens situation utan det kommer vara att lyckas förvalta, ta hand om och fortsätta utveckla våra medarbetare. Oavsett vad vi arbetar med.