Vågar du fråga och höra svaret?

Under veckan som gått kom en konsult som arbetar i min närhet in på vårt kontor för att småprata lite när hon hade vägarna förbi. En härlig person med massor av energi och engagemang.

Vi pratade om hur mycket man snackar om att göra, vad som måste hända för ohälsan på arbetsplatserna idag och hur lite det egentligen faktiskt görs.

Hon hade många olika exempel från chefer, som hon stött på i sin konsultroll, som såg det som ett stort problem med sjukskrivningar för utbrändhet och som tillika då självklart även ondgjorde sig över problemet.

Det vi alla vet är att de flesta gånger en person går in i väggen så är det inte p.g.a. att det enbart är arbetsbelastningen som är för stor utan att det är många saker som samspelar.

Hur personen är, vad den tar åt sig för saker, sin privata situation och självklart i kombination med just arbetsbelastning.

Det intressanta i vår diskussion var att det var ytterst få chefer som vågade prata med medarbetaren om hela problemsituationen i tid. De visste många gånger att personen hade privata problem men de vågade inte lyfta det i rädsla över att lägga sig i och kanske då få hela den problematiken i sitt knä.

Men då går det ju inte heller att hjälpa? Vi menade att man måste våga lyfta det. Sen är det självklart inte chefens roll att gå in och lösa en privat situation men det finns kanske andra vägar att stötta och sätta in insatser i tid. Ingen vill att det ska bli en katastrof för både individ och organisation.

Jag läser även olika inlägg på LinkedIn om att vi måste ”sluta prata och börja agera” för ohälsa och engagemang på arbetsplatserna. Varför är det så många som inte agerar då?

Det löser sig inte av sig självt. Vi kan inte sitta och säga att vi måste göra något och sen inte vara beredd att varken offra tid eller kraft att coacha och se hela vår medarbetares situation på riktigt.

Handen på hjärtat, vågar du ställa en fråga till någon du ser mår dåligt?

Dela på facebook
Dela på twitter
Dela på linkedin